En vän frågade om vi skulle ses idag.. genast så börjar kroppen känna efter hur den mår och man stirrar upp sig. VARFÖR ska det vara så och NÄR ska det sluta!!!!!! Man blir så trött. Man vill ju kunne få må bra och umgås med vänner precis som man gorde förr. Har nu gått på Citalopram i 7 veckor och jag tror minsann att det blir till att säga till läkaren att detta inte funkar.
Efter mycket lång tid och många tlefonsamtal hit och dit så har jag äntligen fått en tid till läkaren. Den 14de. Tycker det är konstigt att jag inte fått den innan. Sedan den första Mars så har det sagts att det är väldigt viktigt att jag börjar på kognigtiv bteende terapi men ändå så har allt dragit ut på tiden. Dessa läkare... Men nu så. Jag vill bara få kunna leva som alla andra och inte ständigt ha en oro i kroppen, och inte må dåligt så fårt man ska handla eller träffa vänner.... Jag längtar oerhört till den dagen.

Jag önksar inte min värsta ovänn att ha ångest, panikångest, depression. Men tyvärr så är det många i dagens samhälle som har det. Och det har nästan blivit lita skamligt. Och läkare verkar inte ta det på största allvar, visst det finns många andra psykiska sjukdomar som är värre, mycket värre men ändå.......

Nu ska jag ladda batterierna och få till affären.... En sak som gör att hela kroppen arbeter emot hjärnan..

Keep om going, just do it!!

Kommer ihåg min första ångestattack... Det var hemma hos mormor. Mamma och mormor drack öl och plötsligt kunde jag inte andas. Man blir så rädd så rädd och tror att döden själv är på väg för att hämta en.

Nu har det gått många år och den 1 Mars kom det igen. Jag (som studerar till usk) hade gjort en läxa, efter det så sa jag till min sambo att jag nog får ett anfall snart. La mig i soffan i fosterställnig och var hjälplös. Känslorna av oro, förtvivlan och hopplöshet tog vid. Hjärtat slog som om jag skulle få hjärtinfarkt, huvudet verkte som om jag hade hjärntumöt (ja man inbillar sig allt detta). Allt slutade på psykakuten där de i stort sett insåg att jag va för frisk för att vara där... Citalopram och Mirtazapin och lite KBT. Så här sitter jag nu och ska dela med mig av allt vad ångest innebär. Ångesten som gör att man blir hypokondriker, och det som gör att man får ångest, att ångest kan ge social fobi... ja mer finns väll...

Det är bra att skriva av sig... och när jag är mitt i mina ångesttoppar så ska jag försöka skriva vad jag känner.......

Jag vet... att det finns många därute som lever med denna hemska jobbiga sjukdom!

Sen jag nu återigen har gått in i väggen så vill jag dela med mig av tankar. Har sökt en massa själv på nätet men det finns inte så mycket om detta. Nu återkommer jag snart